Lyktgubben i julkalendern

Jag kan inte låta bli att återvända till Selmas saga (årets julkalender) eftersom det svävande skenet, som två gånger dykt upp för att hjälpa Selma när allt hopp verkar vara ute, i gårdagens avsnitt visade sig vara en lyktgubbe.

I bondesamhällets folklore är  lyktgubben den osaliga själen efter en lantmätare som tagit mutor för att mäta fel eller en bonde som flyttat ägornas gränsmarkeringar. Som straff var lyktgubbe dömd till att för evigt irra omkring, släpandes på sina lantmätarkedjor. Denna föreställning bottnar förstås i markens ekonomiska och känslomässiga  betydelse i ett jordbrukande samhälle och om de tvister som gränsdragningarna förts med sig i historisk tid.

Irrbloss kallades ljusskenen också och i Västergötland för exempelvis skälvrängare. På Gotland fanns liknande sägner och föreställningar om bysen.

Lyktgubben liknar en liten tomtegubbe till utseendet och om han fick ett mynt kunde han leda vilsna vandrare hem igen. Gissningsvis är det dessa två föreställningar som inspirerat skaparna av julkalendern. Det är ett spännande exempel på hur äldre tider folklore tas upp, och ges nya former, i populärkulturen.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Julkärve och talande djur

Julen var inte bara till för människorna, även djuren skulle ha sitt. Inte ens småfåglarna fick gå lottlösa, så vid skörden gömde man undan en kärve för att sätta ut till dem vid jul. Husbonden fick inte heller glömma bort att gå ut i ladugården och tala om för djuren att det var jul på juldagens morgon. Och vid midnatt på julnatten var den enda gången på året när djuren kunde tala, sades det.

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland

Julkärve i Trolska skogen, Hälsingland

Lucia som symbol

Det finns få gestalter i folkloren som är så omdebatterad och så laddad med symbolik som Lucia. Med tanke på hur omskriven och omtalad traditionen blir varje år, i både gammelmedia och sociala medier, tror jag (eller hoppas) att de flesta nu känner till att den Lucia-tradition vi firar idag är relativt ny och till stor del formades under det tidiga 1900-talet.

Lucia är ett fantastiskt virrvarr av föreställningar och traditioner, som har förändrats många gånger om. Det finns ett äldre traditionsspår med den farliga lussenatten, Lussepär, grisslakt och ungdomar som klädde ut sig till stökiga lussegubbar och lussegummor (mer om det den trettonde december). Och så finns det den modernare Lucia-traditionen, med en ljusbärande flicka och hennes följe, vars äldsta belägg är från 1764. Detta år väcktes en ung teologistuderande, som gästade ett gods i Västergötland, på morgonen av en flicka i lång, vit särk, änglavingar på ryggen och med ljus i silverstakar. 80 år senare tecknade konstnären Fritz von Dardel av en flicka med ljus i håret, som kom med kaffe på sängen till honom på en herrgård utanför Trollhättan. Lucia var, med andra ord, från början en tradition som växte fram hos överklassen i Västergötland och som sedan spreds till resten av Sverige under 1800-talet.

Luciagestalten hade från början inte särskilt mycket med det italienska helgonet Lucia att göra (annat än att seden knöts till Luciadagen). Jan-Öjvind Swahn argumenterar övertygande att traditionen är inspirerad av den tyska Kinken Jes, där en vitklädd flicka med ljusgloria spelade Jesusbarnet och delade ut godsaker till barnen den 6 december (denna tradition växte i sin tur fram ur den äldre, katolska traditionen med Sankt Nikolaus). Men med tiden har legenden om helgonet Lucia kommit att närma sig vår Lucia allt mer. Ny symbolik har lästs in i hennes attribut: ljuskronan blir en symbol för helgonglorian, det röda bandet en symbol för det blod Lucia spillde i legenderna och Lucia själv en religiös symbol för ljus och godhet.

I slutet på 1800-talet togs Lucia-traditionen upp på Skansen. Artur Hazelius, Skansen och Nordiska museets grundare, ville i tidens nationalromantiska anda visa upp och rädda traditioner som var på väg att försvinna till eftervärlden. Problemet var bara – och är fortfarande – att traditioner inte kan räddas (och inte förstöras heller för den delen) eftersom de är levande och ständigt stadda i förändring. Om en tradition inte längre fyller någon funktion i ett samhälle, så kommer den att byta form eller ebba ut och försvinna – för att istället ersättas av andra, för tiden mer relevanta, traditioner. Så, även om intentionerna var goda, omformades och romantiserades traditionerna ofrånkomligen när de blev en del av Skansen.

Ännu en av de saker Lucia har kommit att symbolisera är just den romantiska föreställningen om ett enkelt och okomplicerat ”förr i tiden”, en länk till vårt förflutna och ett sätt att känna trygghet i en osäker och föränderlig värld. Det är en fullt förståelig längtan och liknande tankar finns nog i de flesta kulturer. Men när längtan efter ett  romantiskt förr, som aldrig har funnits, används som vapen i samhällsdebatten blir det farligt.

Lyckligtvis har Lucia fått ytterligare en symbolisk innebörd de sista dagarna: en symbol för förändring, för jämlikhet och för solidaritet.

#jagärlucia

#jagärlucia

Lucia med alldeles för tung krona!

 

 

Sankt Nikolaus, helgon och godisbringare

Den 6 december firar katolska kyrkan helgonet Sankt Nikolaus, som dog denna dag år 347. Sankt Nikolaus var biskop och enligt berättelserna väldigt givmild mot de fattiga. Han troddes hålla en vakande hand över sjömännen, eftersom det berättades att han lyckades stilla en storm under seglatsen till kyrkomötet i Nicaea. Men senare kom han också att betraktas som barnens helgon, dels kanske för att hans helgondag sammanföll med terminens slut och dels för att han i en av legenderna återuppväcker tre fattiga skoldjäknar, som blivit mördade och nedsaltade i kar av en grym värdshusvärd.

I samband med skolavslutningar var det vanligt med processioner och legendspel i skolorna, där någon vuxen klädde ut sig till Nikolaus och gav godis till de barn som ansågs ha varit snälla. Med sig hade han ofta djävulen, i form av en bockfigur, som hotade barnen med ris och en säck att fånga dem i. Det är troligt att liknande upptåg kan ha funnits, åtminstone i delar av Sverige, under medeltiden men Nikolausfiguren sågs inte med blida ögon av den protestantiska kyrkan efter reformationen. Men minnet av sedvänjan tycks ha funnits kvar (eller återinförts vid något tillfälle) på Gotland, där barnen in på 1900-talet kunde hitta Niklasgotter under kudden den 6 december eller, längre fram, dagen innan julafton.

Karameller i butiken på Tomteland

Karameller i butiken på Tomteland, Mora. Foto: Tora Wall

Läs mer om Sankt Nikolaus i Den svenska julboken av Jan-Öjvind Swahn.

Julbrasan och julstocken

Julen var en farlig tid i bondesamhällets föreställningsvärld. Nätterna var långa och mörka, fyllda med magi och väsen. Elden, som gav ljus och värme, var ännu viktigare än i vanliga fall under julnätterna. I en del uppteckningar finns uppgifter om att julbrasan skulle tändas på ålderdomligt sätt med gnideld, en ritual som markerade dess betydelse. Med hjälp av ett snöre och en båge snurrades en spetsad pinne av hårt trä mot något annat av trä, tills friktionen gjorde att det slog gnistor. Dessa matades med fnöske till en låga, med vilken man tände julbrasan. Elden fick inte slockna utan skulle hållas brinnande över julen. På Gotland, och även vissa ställen på fastlandet, bar man in en stock som fick ligga med ena änden in i eldstaden och brinna under hela helgen – men den sista stumpen av julstocken skulle räddas och kastas ut igen eftersom det kunde finnas något skrömt gömt i den.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Röda juläpplen

Idag är jag i Trolska skogen och gör fältarbete för min avhandling. I tomtens stuga fanns en skål med vackra, röda juläpplen. De röda äpplena hör ju julen till och lite då och då får jag frågan om hur det kommer sig. Svaret på det är ganska enkelt: äpplen var en av de goda saker som gick att lagra till jul i en tid då självhushåll var en självklarhet och köpt godis något man bara fick i undantagsfall. Vackra som dekorationer var de också, först i julträden och senare i julgranen som började bli vanlig mot slutet av 1800-talet i välbärgade hemjulapplen-i-tomtens-stuga