Dunderguden

Alla som har varit i närheten när blixten slagit ner vet vilken kraft det är i blixtnedslag och hur lätt det är att känna sin litenhet i jämförelse med naturkrafterna när det sker. Det räcker med att sitta inne, tryggt under tak, när åskan går över huset för att känna sig lite lagom ödmjuk. Lika delar med rädsla och fascination, det går inte att låta bli att gå fram till fönstret för att titta ovädret. Även om vi inte kan veta hur en forntidsmänniska upplevde världen, är det lätt att föreställa sig spänningen som berättelserna om Tor och hans hammare måste ha skapat. Kanske berättade en mormor om den rödskäggige gudens äventyr när hon satt vid sitt barnbarns bädd en kväll medan åskan gick därutanför. Kanske barnet lyssnade efter åskdundret och rös lite grann av rädsla och spänning medan det sömnigt tittade in i elden med mormors trygga hand i sin.

Kanske inte.

Den blixthärjade eken, som illustrerar det förra inlägget om träd, är en påminnelse om åskans kraft – och den kraft som människor måste ha tänkt sig att åskans gud besatte.

Träd och människor

Ett träd i Nacka naturreservat, slagen av blixten men vackert ändå, fotograferat av min sambo.

– Det var väl bra synd med den där gamla eken sa den äldre damen på sätet bredvid mig i bussen plötsligt.

Jag var på väg till jobbet och satt och tänkte på allt och ingenting men jag förstod med en gång vad hon syftade på. Vi var alldeles i närheten av platsen där den så kallade TV-eken i Stockholm hade stått under så många hundra år, tills den efter många protester och motsägelsefulla expertutlåtanden höggs ner förra året. Jag nickade, för visst verkar det som om det finns mer än en hund begraven i den där historien (http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/11/28/arboristgruppens-slutsats-tv-eken-falldes-helt-i-onodan/ ).

Sedan var jag tvungen att kliva av men jag fortsatte att tänka på träd och vår fascination av dem. Vi människor verkar ha haft ett speciellt förhållande till träd sedan urminnes tider. I den fornnordiska mytologin fanns världsträdet Yggdrasil. Om detta finns skaldat i den poetiska Eddan:

En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den.

Dess höga stam är stänkt med vitgrus,

dädan kommer dagg som i dalar faller,

grön står asken vid Urds brunn alltid.

Träden hade en viktig plats i den fornnordiska kulten och i bondesamhällets folktro har träd med speciella utseenden förknippats med trolldom och sjukdomsbot. Tandvärksträd till exempel, dit man kunde gå för att sätta bort värken när man fick problem med tänderna (”att sätta bort” var en vanlig botningsmetod och bygger på tanken på att sjukdom och värk var orsakat av något ont som kunde drivas ur kroppen). Med en sticka eller spik petade man på den onda tanden och satte sedan spetsen i trädet, då skulle värken föras över till trädet.

Men idag är träden – särskilt gamla träd – för många en symbol för naturen och för den sinnesfrid och det lugn som många av oss söker där, i en tid då de flesta lever stressade storstadsliv. Inte konstigt att det gör ont i själen när ett ståtligt gammelträd, som trotsat staden i så många hundra år, faller för yxan.

Vantevän

I morse satt jag med en kopp te och nålband på ett par vantar medan jag tittade på aprilsnöyran utanför fönstret. Då kom jag och tänka på en av mina favoritsägner, där det berättas om en fiskare som gav ett par vantar till den frusna havsfrun. Några veckor senare hörde han någon ropa över vattnet då han var ute på sjön och la nät:

– Det sjuder i tallen, skramlar i hallen, far iland, far iland vantevän.

Då drog han upp sina nät och gav sig av mot land. Strax blåste det upp till storm och många andra fiskare miste livet. De hade inte varit vänliga mot havsfrun och blev inte varnade.

Jag vet inte vad det är med just denna sägen som jag fäst mig vid men jag tycker mycket om den. Här skriver jag ner den som jag minns den, vilket inte gör den riktigt rättvisa men det finns en bättre variant återgiven i Bengt af Klintbergs Svenska folksägner.

Spegel, spegel på väggen där…

…säg mig vem som vackrast i landet är.

Ingen med minsta intresse för sagor och populärkultur kan ha missat den våg av sagofilmer och tv-serier med sagotema som sveper fram. Passande, med tanke på att det i år är 200-års jubileum för Bröderna Grimms sagosamling ”Kinder- und Hausmärchen”.

Barnfilmen ”Snövit”( http://www.svd.se/kultur/film/skojfrisk-version-av-sagan-om-snovit_6962319.svd) är en del av denna våg och även del av ett uppmuntrande trendbrott, från väna Disneyprinsessor till äventyrslystna actionprinsessor. Fast fortfarande vackra förstås, gudarna förbjude att en prinsessa skulle vara alldaglig, härjad eller rent av ful. Men modiga, handlingskraftiga prinsessor är inget nytt i folksagorna. Den väna, hjälplösa hjältinnan skapades i mycket då sagorna redigerades inför tryckning för att passa 1800-talets borgerliga ideal.

Själv längtar jag efter den 8:e juni och premiären för Snow white and the huntsman, det ska bli spännande att se vilken transformation motiven från sagan gör i denna förvandling till populärkultur: http://www.snowwhiteandthehuntsman.com/Image

Påskigt bus eller godis

Äggen är uppätna, häxorna hemkomna och påskharen har varit här (två gånger). Nu är påsken slut. Fast vi firade inte så mycket i år, ibland är att det skönt att låta bli. Annars är påskkärringarna mitt favoritinslag i påskfirandet (mer och mer sällsynta men i alla fall). Förra året ringde det på två små påskkärringar hemma hos oss, med huckle, förkläde och kaffekittel. När jag öppnade sa den ena genast:

– Bus eller godis?

– Nej tyst, det är fel, viskade den andra ilsket, det är på Halloween man säger så. Du ska säga Glad Påsk.

Så kan det gå när traditioner glider samman. Men med den här sortens utklädnings- och tiggeriupptåg så hör det nästan till traditionsmönstret (som är väldigt gammalt) att det ibland förändras och flyttar mellan högtider.

Lite makabert är det allt med påskkärringar när man tänker på att de söta barnen med sina röda kinder och svarta fräknar minner om äldre tiders trolldomstro och de grymma häxprocesser som skapade så mycket hat och rädsla och förstörde livet för så många människor. Men det är också fascinerande, hur dessa händelser etsade sig fast i det folkliga minnet och med tiden blev till en barntradition.

April, april din dumma sill…

… jag kan lura dig vart jag vill. Att luras på första april har vi gjort sedan mitten av 1600-talet och kanske längre än så. Varför? Ursprunget vet vi faktiskt inte så mycket om men traditionen att ha vårdagar som är vikta för lurigheter och upptåg finns på många ställen i Europa. Kanske är förklaringen helt enkelt vara att det är roligt och människor, både förr och nu, behöver roligheter att liva upp vardagen med? Även denna tradition lever i nära symbios med media och jag kan inte låta bli att tycka att media lite grann har sprungit om sig själva i ivern att både ha bästa aprilskämtet och att avslöja andras skämt först. Det är lunchtid när jag skriver detta och TT har redan avslöjat många av sina kollegor muntra skämt för detta år: http://www.dn.se/nyheter/sverige/skramsel-i-arets-aprilskamt

Våffeldagen

Våffla med hjortronsylt och grädde

På våffeldagen, förra söndagen, åt vi våfflor (i ärlighetens namn åt vi våfflor i dagarna tre eftersom jag gjorde för mycket smet). En lustig sedvänja med tanke på att den bygger på ett missförstånd. Vår fru dagen blev i talspråk på vissa dialekter våffeldagen och på så sätt kom det sig att man började äta våfflor då. Handeln och media har båda ivrigt medverkat för att sprida och bevara denna tradition. Inte för att den blir sämre för det (ibland är det lätt att rynka på näsan åt kommersialiserade och till synes ytliga traditioner men så länge de samlar vänner och familj runt något gemensamt fyller de en viktig funktion, tycker jag).