Den farliga lussenatten

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Anna den granna, kommer med kanna

Idag är det andra advent och tillika Anna-dagen.

Andra adventsljuset

Andra adventsljuset

Förr var detta en viktig märkesdag, som påminde om julförberedelser som skulle vara klara eller påbörjas denna dag.

Rimmet Anna den granna, som kommer med kanna syftar på att julölet skulle vara klart nog för en första avsmakning till Anna-dagen. Och så skulle lutfisken läggas i blöt, för att bli färdig till jul. Det var också dags att börja med julbaket – något som jag tog fasta på idag och bakade årets första omgång med lussekatter.

lussebak_1

Adventskalendern – farlig ockultism eller spännande fantasi?

Läste precis att årets adventskalender har blivit anmäld till granskningsnämnden för att den anses uppmuntra barn till ockultism och spiritism: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/julkalendern-anmald-for-ockultism

Julkalendern verkar väcka starkare känslor än andra program och rädslan för att barnen skall ta själslig skada är ofta kärnpunkten i kritiken. När Ebbe Schön berättade om folktro och asatro efter den legendariska julkalendern Trolltider på 80-talet organiserades protestinsamlingar bland vissa kristna samfund och lämpligheten i att berätta om hedendom och svart magi för barn debatterades ivrigt i media.

Lite lustigt, ter det sig allt när man tittar på det med ett utanförperspektiv. Även den kristna läran innehåller en hel del magiska inslag men det verkar inte ses med samma kritiska ögon. Och inte tror jag barnen tar skada av vare sig det ena eller det andra – inte så länge det finns en trygg vuxen i närheten som kan hålla i handen om det blir för läskigt och hjälpa till att reda ut vad som är verkligt och vad som inte är det.

Kung Bore, frostjättar och snö

Ibland har det sina fördelar att vara krasslig. Sitter i min stol vid fönstret, med en kopp te och en påse knäck, och tittar på hur snöyran viner omkring där ute. Jag kom precis att tänka på Kung Bore, en bister figur som personifierar vintern och nordanvinden. Det är lätt att föreställa sig honom dra fram över världen en dag som denna, gråskäggig och pälsklädd, med snö och is i sitt spår. Om jag minns rätt har namnet Bore sitt ursprung hos Odens far, ett passande släktskap.

När jag har orkat upp ur min stol och tittat efter om vi har några talgbollar kvar från förra vintern (det sitter ett domherrepar och kurar i trädet utanför, de ser så ynkliga ut att jag måste hänga ut lite mat dem) tror jag att jag skall hämta ner Neil Gaimans Odd and the frost giants från bokhyllan. Det är en barnbok (Odd och frostjättarna heter den på svenska) som handlar om vikingapojken Odd. En dag träffar han på en örn, en björn och en räv i skogen och det visar sig snart att det inte är några vanliga djur. Det är början på ett fantastiskt äventyr där Odd måste ta upp kampen mot frostjättarna för att hjälpa sina nya vänner. Det blir en perfekt läsning idag, tror jag.

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/b/9789163867255.jpg

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

Första adventsljuset tänt

I söndags tände vi det första ljuset och väntan på julen började på riktigt. Under katolsk tid var advent, adventus Domini, en tid för stillhet och fasta. Även efter protestantismens införande levde dessa tankar länge kvar i det folkliga tänkande, det fanns många regler för vad man fick och inte fick göra under adventstiden. Det roliga och goda skulle (med en del undantag för till exempel lussevakan) sparas fram till julen, den stora glädjens högtid.
Idag är det nästan tvärtom, tycker jag, vi börjar fira julen redan i advent med glöggfester, julbord och extra julaftnar för de som har familjemedlemmar och släktingar på olika håll. Lite stressigt kan det bli kanske men också väldigt mysigt i vintermörkret.
Själv inledde jag adventssöndagen med att berätta om tomtar i TV 4 på morgonkvisten.

I lördags började årets julkalender på TV – Mysteriet på Greveholm. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker än (men jag tror inte att den kommer att leva upp till förra årets kalender i mina ögon). Men mitt storebarn (fem år) verkar tycka den är spännande och lite lagom läskig.
Adventskalendern kom förresten till i slutet på 1800-talet, när en mamma i Tyskland försökte göra tiden fram till den efterlängtade julen lite roligare för sin son. Hon bakade kakor och lade ut på ett papper och så fick Gerhard (som pojken hette) äta en kaka varje dag fram till jul. Pojken växte upp och kom att arbeta på ett boktryckeri. Minnet av barndomens kakor inspirerade honom till att göra den första papperskalendern. Och visst är det roligt att något så enkelt som att öppna en lucka kan vara så spännande!