Spökgubben och brunnsgubben

Min femåring älskar boken Spökgubben av Christine Nöstlinger – och det gör jag också. Den är underbart skriven och lika underbart tecknad av Stefanie Reich. När pojken Anton gör saker som hans mamma inte gillar (och det gör han ofta) hotar hon med att spökgubben kommer att ta honom. Och en dag kommer spökgubben. Men han är inte alls sådär otäck och läskig som Anton trodde han skulle vara. Spökgubben stannar hos Anton och hjälper honom busa. Tills en dag mamma får syn på spökgubben och jagar honom men en kvast. Då blir spökgubben arg, växer och förvandlas till att bli fruktansvärd och skrämmande. Då blir mamma rädd men Anton lugnar spökgubben och mamman lovar honom att aldrig mer hota med spökgubben.

spökgubben

Spökgubben är en litterär variant av de så kallade fiktiva väsen som finns i folkloren, uppfunna av vuxna för att hålla barnen borta från farligheter. Brunnsgubben är ett bra exempel, som höll många rädda barn borta från den farliga brunnen. Även väsen som de vuxna själva trodde på – som Näcken – kunde förstås användas för att skrämma barnen. Hjälpte det inte med att varna dem för att leka nära farliga vatten så hjälpte det kanske bättre att hota med att Näcken skulle ta dem och dra ner dem till en säkert död.

Jag kan absolut förstå att vuxna förr tog till (o)pedagogiska metoder som dessa för att hålla barnen i säkerhet. De var tvungna att arbeta hårt för att få mat på bordet, kunde inte ständigt ha koll på barnen och många ställen i närmiljön var farliga. Däremot tycker jag verkligen inte om när vuxna idag gör samma sak utan att ha samma problem att brottas med – skrämma barnen för att de inte skall vara till besvär med sin naturliga nyfikenhet att prova, busa och utmana gränser. Därför gillar jag den här boken, där den stränga mamman får smaka på sin egen medicin och lär sig en viktig läxa.

Annonser