Tomtens gröt

Julaftonen har kommit och (nästan) gått. Återstår bara att sätta fram gröten till tomten…

Folktrons och sägnernas tomte hade inte särskilt mycket med julen att göra, förrutom att det var då tomten skulle ha lön för det gångna året (hade man ingen tomte på gården var julnatten också ett bra tillfälle att leja en på).

Det enda han begärde var en tallrik gröt med smörhåla i. Det finns ett flertal roliga sägner om hur det går för de människor som inte sköter sin del av detta avtal ordentligt.

En av de bästa (tycker jag) handlar om en tomte som hittar sin gröt men utan något smör i. Han blir förstås rasande och slår ihjäl bondens bästa mjölkko med ett knytnävsslag. Men när tomten lugnat sig lite sättet han sig ändå ner och äter upp gröten – och på botten av skålen hittar han det smälta smöret. Lyckligtvis kommer han ihåg att en av grannarna har en likadan ko, så han slänger den döde kon över axeln (tomten är stark som sju karlar) och bär över den till grannen. Där lämnar han den döda kon i båset och tar med sig den levande hem till sin egen gård.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

 

 

Annonser

Tomasdag och vintersolstånd

20161221_214627.jpgIdag är det vintersolstånd, nu blir nätterna allt kortare och dagarna allt längre tills dess att sommaren är här igen. Det är också Tomasdagen, eller Tomas fylletunna för den som vill, då julölet skulle vara klart för avsmakning. På många ställen sa man att julefrid gällde från denna dag, bråk och osämjor skulle man låta vila till efter jul.

Julgranarna och ljusen i vinternatten

I lördags morse reste jag hem från Åbo med morgonfärjan och passerade förbi domkyrkan på väg ner mot hamnen. Det var dimmigt och ljusen i julgranen framför kyrkan lyste så vackert genom dimman, mycket vackrare i verkligheten än vad fotot nedan förmår återge.

Julgranens historia är inte alldeles klarlagd – vilket ju ofta är fallet med traditioner – men i den form vi känner julgranen idag finns rötterna i 1500-talets Tyskland. Där föddes seden bland protestanter, som förespråkade en stilla jul med familjen i hemmet fram för de katolska traditionerna med processioner och skådespel ute bland folk.

Kanske är förebilden till julgranen hämtad från äldre traditioner, där granen troddes skydda mot onda makter och sattes upp utomhus som skydd under juletid, men det går inte att säkert uttala sig om ett sådant samband. I Sverige hackade man gran- och enris och strödde över golvet, och avskalade granstammar med toppen kvar sattes på var sin sida om ytterdörren för att skydda mot allt skrömt som sades vara ute och fara under de farliga julnätterna.

Jag har funderat på om man idag kanske kan se ytterligare en symbolik i julgranen: att den fungerar som en länk mellan hemmet och den natur som många storstadsmänniskor älskar (och kanske ibland romantiserar) men i vardagen sällan vistas i. Ljusen i granen (för vad är väl en julgran utan julgransljus) är en del av de många ljustraditioner som växt fram från slutet av 1800-talet och fram till idag. Ljuset, och handlingen i att lysa upp vintermörkret, är betydelsefulla. När jag ser träd och buskar dekorerade men skimrande ljusslingor, kan jag ibland tänka att där är symboliken på sätt och vis det omvända – den moderna tekniken används för att lysa upp mörkret utanför hemmets trygghet.

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Lussegubbar och lussekatter

Lucianatten ansågs i bondesamhället vara den längsta natten på hela året – och fram till almanacksreformen år 1753 stämde det eftersom Luciadagen då sammanföll med vintersolståndet. Men föreställningen om den långa natten levde länge kvar i det folkliga tänkander, även efter det att almanackan förändrades. Lussenatten var inte bara lång, den var farlig också. Fylld med magi och övernaturliga väsen, som var mer närgångna än vanligt. Lusse-Pär (djävulen) och hans följe var ute och drog omkring och med sig hade de ibland ett kvinnligt väsen som kallades för Lusse eller Lucia. Denna berättelse/föreställning är förstås född ur namnlikheten mellan Lucia och Lucifer.

Men det var också en natt för bus och upptåg, åtminstonde i västra Sverige. Där klädde ungdomarna ut sig till lussegubbar, med pälsar över axlarna och svärtade ansikten, och gick runt i gårdarna och skrämdes.

Lussekatterna, som Lucia kommer med i den yngre luciatraditionen, har inget med vare sig helgonet eller Frejas katter att göra. Saffransbröd kom till Sverige med tyska bagare som började sälja dem i Stockholm. Den tyska benämningen försvenskades till djävulskatter, som blev lussekatter när de senare knöts till Lucia. Lussekatternas former har däremot ofta äldre förebilder men bakades av annan deg till fest och som dekorationer på bröd.

20161213_185907

Staffan stalledräng

Staffan stalledräng är från början Sankt Stefano, som enligt medeltida legender var Kung Herodes stalldräng. Stefano såg stjärnan över Betlehem först av alla och han sa då till konungen att stjärnan var ett tecken på att det fötts ett barn som skulle bli en mäktigare härskare än Herodes själv. Denne svarade att det var troligare att den stekta tuppen på bordet framför honom skulle stiga upp och gala. Och genast kom tuppen till liv och gol ”Kristus är född.” Herodes lät då stena Stefano till döds.

På annandagen, Sankt Stefanos helgondag, red man ikapp med hästarna så tidigt som möjligt på morgonen. Helst skulle man ut innan gryningen då stjärnorna, liksom i visan, på himmelen blänka. Målet för kappritten var en nordrinnande bäck eller kanske en källa vars vatten ansågs speciellt kraftfyllt. Det fanns dels ett praktiskt syfte med seden: hästarna fick komma ut och springa under den annars stillsamma julen, och dels en magisk: det kraftfyllda vattnet skulle göra hästarna starka och friska under det kommande året.

Efteråt red staffansryttarna runt i gårdarna och sjöng för att få mat eller brännvin att ordna ett staffansgille för ungdomarna med på kvällen.

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland. Foto: Tora Wall

Lyktgubben i julkalendern

Jag kan inte låta bli att återvända till Selmas saga (årets julkalender) eftersom det svävande skenet, som två gånger dykt upp för att hjälpa Selma när allt hopp verkar vara ute, i gårdagens avsnitt visade sig vara en lyktgubbe.

I bondesamhällets folklore är  lyktgubben den osaliga själen efter en lantmätare som tagit mutor för att mäta fel eller en bonde som flyttat ägornas gränsmarkeringar. Som straff var lyktgubbe dömd till att för evigt irra omkring, släpandes på sina lantmätarkedjor. Denna föreställning bottnar förstås i markens ekonomiska och känslomässiga  betydelse i ett jordbrukande samhälle och om de tvister som gränsdragningarna förts med sig i historisk tid.

Irrbloss kallades ljusskenen också och i Västergötland för exempelvis skälvrängare. På Gotland fanns liknande sägner och föreställningar om bysen.

Lyktgubben liknar en liten tomtegubbe till utseendet och om han fick ett mynt kunde han leda vilsna vandrare hem igen. Gissningsvis är det dessa två föreställningar som inspirerat skaparna av julkalendern. Det är ett spännande exempel på hur äldre tider folklore tas upp, och ges nya former, i populärkulturen.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall