Min bok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen”

Medan de sista resterna av midsommarmagi ännu dröjer sig kvar omkring oss, kan jag med glädje meddela att min barnbok ”Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen” nu finns att köpa som e-bok.

Den passar särskilt bra för barn mellan 6-9 år (plus/minus något år beroende på om man läser själv eller lyssnar när någon annan läser högt). Under några veckor framöver går det bra att beställa den direkt från mig genom att swisha 19 kronor till 0706-259874. Skriv väsen och din e-mail som meddelande.

Senare i sommar kommer det även en tryckt upplaga, mer information om denna, och vart du då kan köpa böckerna, kommer när det närmar sig.

Framsida Troll, älvor, vättar och andra mystiska väsen

Småfolk och imaginära fältdagböcker

En lyxig sak med att arbeta hemma (förutom det uppenbara med att jag får tillbringa tid med att ostört skriva och läsa böcker) är att jag kan roa mig med nördiga filmer och TV-serier under lunchen. Eftersom jag, av olika anledningar, har funderat en del över småfolk sista tiden började jag därför äntligen titta på Spiderwick idag (jag har läst böckerna men det var ganska länge sedan). En rätt trasig familj (liten spoiler alert!!!) flyttar in ett gammalt hus, där deras excentriske släkting en gång bott. Denne har lämnat efter sig en fältdagbok, där han kartlagt de mystiska väsen som han upptäckt under sina år av efterforskningar. I huset bor också en liten varelse, som lever i vägarna och samlar på allt möjligt av sånt som människor kan tänkas lägga ifrån sig.

Tanken på småfolk, som bor nära människorna, verkar ha en särskild fascination för oss och det är ett motiv som återkommer gång på gång i folklore och populärkultur.

I bondesamhället svenska folktro fanns vättarna under golvet eller helt nära gården och i norra Sverige berättade man om vittrorna eller jordbyggare som gärna höll sig i närheten av människornas fäbodar. På Gotland berättade man om ”de små under jorden” och mer allmänt känner nog många igen ”de underjordiska” (om inte annat, så från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter).

Det här med fältdagböcker, där övernaturliga väsen beskrivs och enkelt kan delas in i olika arter, är också ett motiv som fascinerat mig ända sen jag läste den klassiska Gnomes av Wil Huygen och Rien Poortvliet (Tomtar heter den i svenska översättningen). Dessa imaginära fältdagböcker är i sig ett helt forskningsområde för, som nutida folklore betraktade.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg, det handlar nog mest om att saker jag tycker är spännande liksom bubblade över och att jag ville dela med mig av dem…

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

 

Lyktgubben i julkalendern

Jag kan inte låta bli att återvända till Selmas saga (årets julkalender) eftersom det svävande skenet, som två gånger dykt upp för att hjälpa Selma när allt hopp verkar vara ute, i gårdagens avsnitt visade sig vara en lyktgubbe.

I bondesamhällets folklore är  lyktgubben den osaliga själen efter en lantmätare som tagit mutor för att mäta fel eller en bonde som flyttat ägornas gränsmarkeringar. Som straff var lyktgubbe dömd till att för evigt irra omkring, släpandes på sina lantmätarkedjor. Denna föreställning bottnar förstås i markens ekonomiska och känslomässiga  betydelse i ett jordbrukande samhälle och om de tvister som gränsdragningarna förts med sig i historisk tid.

Irrbloss kallades ljusskenen också och i Västergötland för exempelvis skälvrängare. På Gotland fanns liknande sägner och föreställningar om bysen.

Lyktgubben liknar en liten tomtegubbe till utseendet och om han fick ett mynt kunde han leda vilsna vandrare hem igen. Gissningsvis är det dessa två föreställningar som inspirerat skaparna av julkalendern. Det är ett spännande exempel på hur äldre tider folklore tas upp, och ges nya former, i populärkulturen.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

Selmas saga

I morse var det premiär för årets julkalender: Selmas saga, som handlar om en fattig flicka vars familj hotas av vräkning från sin lilla stuga. Hon springer förtvivlad hemifrån, rakt in i en snöstorm, och leds av en mystiskt ljus till Vetenskapsakademin. Där försöker den något excentriske vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt övertyga en skeptisk publik om att han har bevis för jultomtens existens. Stämningen andas steampunk, Jules Verne och magi. Alla dessa inslag är förstås av folkloristiskt intresse men jag avvaktar några dagar med att skriva om det. Just nu skall det mest bli spännande att se vilka reaktioner som kommer att komma. Ur mitt perspektiv är det nästan det mest intressanta med julkalendern: de starka känslor och de livliga debatter som den tenderar att väcka (det är förstås mest vuxna som känner och debatterar, barnens upplevelse kommer liksom i andra hand…)

I år verkar sagostämningen vara säkrad men det återstår att se om det finns något annat som kan ge upphov till moralisk panik. Jag vet att jag skrivit och pratat om det flera gånger tidigare men jag är fortfarande fascinerad över de (rätt många) volymer med protestbrev och sönderrivna kalendrar som skickades till SVT när Ebbe Schön berättade om folktro och nordisk mytologi i samband med att Trolltider sändes i repris 1985 (materialet finns nu på Nordiska museets arkiv).

pressbild-svt-adventskalendernEster Vuori som Selma Traskvist och Johan Ulveson som Efraim Von Trippelhatt.Foto: Ulrika Malm/SVT

Vem väntar vi på i advent?

Idag är det första advent, dagen då vi tänder första ljuset och väntan på julen börjar. Advent betyder ankomst och ursprungligen syftade ordet på föreställningen om Jesus födelse på juldagen. Men tiderna, och traditionerna förändras, och idag är det – åtminstonde inte i norden – inte så många som ser julen som huvudsakligen ett firande av Kristus ankomst. Men vem, eller vad, väntar vi då på? För barn är kanske frågan inte särskilt svår att besvara: jultomten. En relativt ny och väldigt spännande gestalt i folkloren, som jag kommer att återkomma till i december.

20161126_152203

Jultomten i sitt postkontor på Tomteland

Folklore och fantasi i Vetenskapsradion Forum

Under våren har jag och Urban Björstadius gjort fyra nya program om folklore i Vetenskapsradion Forum. Vi har pratat om magiska föreställningar kring nycklar, brunnslock, speglar, träd och källor. Och om Blåkulla, häxprocesser och folkmedicin. Ganska mycket om påsk, en del om första april och faktiskt lite grann om jul också. Folksagor, fantasylitteratur och de varelser och väsen man kan träffa på i fantasins och föreställningarnas värld har vi också hunnit med. Vi avslutar storstilat med berättelser om världens undergång, som domedagen och ragnarök.

Till hösten blir det fyra nya program, så om du har några frågor – eller tankar/berättelser – om folklore får du gärna skicka dem till forum@sverigesradio.se eller till Vetenskapsradion Forum, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm.

Följ den här länken om du vill lyssna på vårens program:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1302

Julkalendern och föreställningen om förr i tiden.

Årets julkalender är inne på sin andra vecka och, som så ofta, stormar det kring den. Till och med mer än vanligt kanske. Ur ett folkloristiskt perspektiv är förstås själva stormandet egentligen mer intressant än julkalendern i sig.

Dagen innan första avsnittet av Tusen år till julafton visades, pratade jag  om några av dessa stormar i Vetenskapsradion Forum. Fram för allt den kring Trolltider, en av de mest populära julkalendrar som någonsin sänts. Så populär att den visades i repris som julkalender några år senare, då med ett efterspel av den folkkäre folklivsforskaren Ebbe Schön som berättade om folktro, magi och fornnordisk mytologi. Detta orsakade vilda debatter, där en del vuxna tittare  ansåg att det var fel att lära barnen trolldom och hedendom. På Nordiska museets arkiv finns flera volymer med upprörda brev och sönderriva julkalendrar som sändes till SVT i protest.

Liknade reaktioner fick även Mysteriet på Greveholm, efter ett avsnitt där barnen leker anden i glaset (man kan jämföra detta med debatterna kring Harry Potter, där vissa kritiker ansåg att det var farligt att uppmuntra barn till magi).

Årets julkalender kritiseras av helt andra skäl. Den handlar inte om jul. Den har ingen sagostämning. Den är trist och full med fakta. Fast opedagogisk. Programledarna är tråkiga. Eller för roliga men inte på ett sätt som passar barn.

På många sätt är kritiken raka motsatsen till kritiken av de ovannämnda kalendrarna (det är lite lustigt, tycker jag, hur man än vänder sig har man liksom alltid rumpan bak.)

Men varför är just julkalendern så laddad, jämfört med andra barnprogram? Säkert beror det på att den är en del av julen, den största av alla högtider i Sverige. Fylld av traditioner, gamla och nya, som blandas i ett virrvarr av glädje, förväntan och stress. Vi firar jul för att det är roligt, av religiös övertygelse, för att få tillfälle att samlas, för att vi måste, för att bryta vardagslivets monotoni och av tusentals andra skäl.

Julen är en del av vår identiteten, då vi gärna vänder oss bakåt i tiden i sökande efter rötter, trygghet och en känsla av tillhörighet. Julens traditioner förknippas med ”förr i tiden”, ett förr som vi aldrig upplevt men ändå längtar tillbaka till.

Ser man det på detta sätt borde ju Tusen år till julafton upplevas som den perfekta julkalendern. Men kanske är problemet att det förr som skildras där saknar sagostämning. Det är inte ett förr fyllt av magi, hjältar och fantastiska äventyr, på det sätt som det förflutna ofta framställs. Istället är det ett förr som är rått och hårt, där barn svälter, säljs eller hamnar på barnhus. Tusen år till julafton stör illusionen av julen som en tid då vi för en kort stund kan återvända till ett enkelt, sagoskimrande förr, fyllt med röda äpplen, doften av pepparkakor och bjällerklang från slädarna som far fram över den vita snön.

Ett förr som aldrig har funnits.

Här hittar ni avsnittet om hedniska julkalendrar i Vetenskapsradion Forum: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/641207?programid=1302

gryta