Föredrag om väsen den 25/4

Tisdagen den 25/4, klockan 18-20, håller jag föredrag om föreställningar om väsen från vikingatid till bondesamhället på Vikingagården Gunnes gård i Upplands Väsby. Vad vi vet och inte vet, hur folklore kring väsen förändrats och vilken betydelse den hade för människor förr och har för oss idag.

Inträde 50 kr och då ingår soppa och smörgås.

Anmäl dig till Gunnes gård på 08-59084928, så att vi vet hur mycket mat vi skall ordna.

Välkomna!

Tora Wallbrastorlek (2)

Folklore och fantasi i Vetenskapsradion Forum

Under våren har jag och Urban Björstadius gjort fyra nya program om folklore i Vetenskapsradion Forum. Vi har pratat om magiska föreställningar kring nycklar, brunnslock, speglar, träd och källor. Och om Blåkulla, häxprocesser och folkmedicin. Ganska mycket om påsk, en del om första april och faktiskt lite grann om jul också. Folksagor, fantasylitteratur och de varelser och väsen man kan träffa på i fantasins och föreställningarnas värld har vi också hunnit med. Vi avslutar storstilat med berättelser om världens undergång, som domedagen och ragnarök.

Till hösten blir det fyra nya program, så om du har några frågor – eller tankar/berättelser – om folklore får du gärna skicka dem till forum@sverigesradio.se eller till Vetenskapsradion Forum, Sveriges Radio, 105 10 Stockholm.

Följ den här länken om du vill lyssna på vårens program:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1302

Julmarknader, äpplen och spöken i Vetenskapsradion Forum

Om julmarknader, äpplen, de dödas julotta, föreställningar om den perfekta julen och mycket mer handlar dagens program i Vetenskapsradion Forum, där jag berättar om julen. Här hittar ni det, om ni vill lyssna: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/647611?programid=1302

stekta äpplen

 

 

 

Kung Bore, frostjättar och snö

Ibland har det sina fördelar att vara krasslig. Sitter i min stol vid fönstret, med en kopp te och en påse knäck, och tittar på hur snöyran viner omkring där ute. Jag kom precis att tänka på Kung Bore, en bister figur som personifierar vintern och nordanvinden. Det är lätt att föreställa sig honom dra fram över världen en dag som denna, gråskäggig och pälsklädd, med snö och is i sitt spår. Om jag minns rätt har namnet Bore sitt ursprung hos Odens far, ett passande släktskap.

När jag har orkat upp ur min stol och tittat efter om vi har några talgbollar kvar från förra vintern (det sitter ett domherrepar och kurar i trädet utanför, de ser så ynkliga ut att jag måste hänga ut lite mat dem) tror jag att jag skall hämta ner Neil Gaimans Odd and the frost giants från bokhyllan. Det är en barnbok (Odd och frostjättarna heter den på svenska) som handlar om vikingapojken Odd. En dag träffar han på en örn, en björn och en räv i skogen och det visar sig snart att det inte är några vanliga djur. Det är början på ett fantastiskt äventyr där Odd måste ta upp kampen mot frostjättarna för att hjälpa sina nya vänner. Det blir en perfekt läsning idag, tror jag.

https://i1.wp.com/media.bonnierforlagen.se/bokbilder/b/9789163867255.jpg

Dunderguden

Alla som har varit i närheten när blixten slagit ner vet vilken kraft det är i blixtnedslag och hur lätt det är att känna sin litenhet i jämförelse med naturkrafterna när det sker. Det räcker med att sitta inne, tryggt under tak, när åskan går över huset för att känna sig lite lagom ödmjuk. Lika delar med rädsla och fascination, det går inte att låta bli att gå fram till fönstret för att titta ovädret. Även om vi inte kan veta hur en forntidsmänniska upplevde världen, är det lätt att föreställa sig spänningen som berättelserna om Tor och hans hammare måste ha skapat. Kanske berättade en mormor om den rödskäggige gudens äventyr när hon satt vid sitt barnbarns bädd en kväll medan åskan gick därutanför. Kanske barnet lyssnade efter åskdundret och rös lite grann av rädsla och spänning medan det sömnigt tittade in i elden med mormors trygga hand i sin.

Kanske inte.

Den blixthärjade eken, som illustrerar det förra inlägget om träd, är en påminnelse om åskans kraft – och den kraft som människor måste ha tänkt sig att åskans gud besatte.

Träd och människor

Ett träd i Nacka naturreservat, slagen av blixten men vackert ändå, fotograferat av min sambo.

– Det var väl bra synd med den där gamla eken sa den äldre damen på sätet bredvid mig i bussen plötsligt.

Jag var på väg till jobbet och satt och tänkte på allt och ingenting men jag förstod med en gång vad hon syftade på. Vi var alldeles i närheten av platsen där den så kallade TV-eken i Stockholm hade stått under så många hundra år, tills den efter många protester och motsägelsefulla expertutlåtanden höggs ner förra året. Jag nickade, för visst verkar det som om det finns mer än en hund begraven i den där historien (http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/11/28/arboristgruppens-slutsats-tv-eken-falldes-helt-i-onodan/ ).

Sedan var jag tvungen att kliva av men jag fortsatte att tänka på träd och vår fascination av dem. Vi människor verkar ha haft ett speciellt förhållande till träd sedan urminnes tider. I den fornnordiska mytologin fanns världsträdet Yggdrasil. Om detta finns skaldat i den poetiska Eddan:

En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den.

Dess höga stam är stänkt med vitgrus,

dädan kommer dagg som i dalar faller,

grön står asken vid Urds brunn alltid.

Träden hade en viktig plats i den fornnordiska kulten och i bondesamhällets folktro har träd med speciella utseenden förknippats med trolldom och sjukdomsbot. Tandvärksträd till exempel, dit man kunde gå för att sätta bort värken när man fick problem med tänderna (”att sätta bort” var en vanlig botningsmetod och bygger på tanken på att sjukdom och värk var orsakat av något ont som kunde drivas ur kroppen). Med en sticka eller spik petade man på den onda tanden och satte sedan spetsen i trädet, då skulle värken föras över till trädet.

Men idag är träden – särskilt gamla träd – för många en symbol för naturen och för den sinnesfrid och det lugn som många av oss söker där, i en tid då de flesta lever stressade storstadsliv. Inte konstigt att det gör ont i själen när ett ståtligt gammelträd, som trotsat staden i så många hundra år, faller för yxan.