Några ord om traditioner och varför vi firar dem

Jag får ofta frågan, för det mesta från journalister, om varför vi egentligen firar jul eller klär en stång med blommor på midsommarafton eller äter våfflor på våffeldagen eller spökar ut oss på halloween. Inget fel med det förstås, varför är naturligtvis en fullt relevant fråga om man är intresserad av traditioner och kulturhistoria. Ofta får jag en stark känsla av att de förväntar sig att svaret skall vara djupt meningsfullt och analyserande (men ändå så enkelt och okomplicerat att det skall gå att sammanfatta på max 1000 tecken).

Antingen lutar förväntningarna åt något i still med ”Tradition X är inte särskilt gammal, utan kom till Sverige från Tyskland vid slutet av förra sekelskiftet…” eller åt: ”Tradition X är uråldrig, dess rötter finns att söka i det gamla mytomspunna Babylon där de står nedskrivna i en av världens äldsta böcker skriven av sin tid störste magiker vid namn…”. Det första av dessa två är väldigt ofta det svar jag verkligen ger, det andra har jag (tråkigt nog) aldrig gett (mestadels eftersom jag hittade på det medan jag skrev och att det är oetiskt att lura journalister).

Inget av dessa svar (vare sig det etiska eller det oetiska) ger dock egentligen svar på frågan om varför vi firar en tradition, snarare är det svar på frågor om hur traditioner kommit till. Hur har traditionen vuxit fram, hur har den färdats över jorden, hur har den förändrats över tid och i mötet med nya kulturer (för traditioner förändras alltid) och hur ser den ut idag?

Men faktum är att jag faktiskt har ett kort och koncist svar på det mer existentiella varför. Nämligen: för att det är roligt.

Och ibland för att det är sorgligt förstås. Eller för att traditionen skapar en viss stämning och fyller oss med en obestämbar känsla av förväntan eller vemod.

Naturligtvis gäller det här inte alla traditioner. En del traditioner är mörka och förtryckande och borde aldrig ha blivit traditioner till att börja med, andra traditioner kan vara betungande för någon fast andra tycker att den är rolig och så vidare.

Men påfallande ofta är dock traditioner något som man gör för att det på ett eller annat sätt är kul att skoja med varandra eller att klä ut sig. Eller för att ha ett skäl att träffa människor man tycker om och äta gott och kanske sjunga en snapsvisa eller två. Eller att göra fint och markera att vardagen för en kort tid är ersatt med något festligare.

Vad jag, på många omvägar, försöker komma fram till är att traditioner (trots ordets bokstavliga betydelse) ofta handlar om en känsla, en stämning, en upplevelse i nuet – och att om man ser traditioner på detta vis, så kanske det inte spelar så stor roll om de förändras, försvinner eller byts ut – deras existentiella funktion kommer alltid att hitta nya former som passar in i de ”nu” framtiden bär med sig.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser.

Att tända stora elda är ett exempel på en stämningsfylld tradition som vandrat mellan olika högtider och har haft olika betydelse i olika tider och på olika platser. Foto: Tora Wall

Annonser

Småfolk och imaginära fältdagböcker

En lyxig sak med att arbeta hemma (förutom det uppenbara med att jag får tillbringa tid med att ostört skriva och läsa böcker) är att jag kan roa mig med nördiga filmer och TV-serier under lunchen. Eftersom jag, av olika anledningar, har funderat en del över småfolk sista tiden började jag därför äntligen titta på Spiderwick idag (jag har läst böckerna men det var ganska länge sedan). En rätt trasig familj (liten spoiler alert!!!) flyttar in ett gammalt hus, där deras excentriske släkting en gång bott. Denne har lämnat efter sig en fältdagbok, där han kartlagt de mystiska väsen som han upptäckt under sina år av efterforskningar. I huset bor också en liten varelse, som lever i vägarna och samlar på allt möjligt av sånt som människor kan tänkas lägga ifrån sig.

Tanken på småfolk, som bor nära människorna, verkar ha en särskild fascination för oss och det är ett motiv som återkommer gång på gång i folklore och populärkultur.

I bondesamhället svenska folktro fanns vättarna under golvet eller helt nära gården och i norra Sverige berättade man om vittrorna eller jordbyggare som gärna höll sig i närheten av människornas fäbodar. På Gotland berättade man om ”de små under jorden” och mer allmänt känner nog många igen ”de underjordiska” (om inte annat, så från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter).

Det här med fältdagböcker, där övernaturliga väsen beskrivs och enkelt kan delas in i olika arter, är också ett motiv som fascinerat mig ända sen jag läste den klassiska Gnomes av Wil Huygen och Rien Poortvliet (Tomtar heter den i svenska översättningen). Dessa imaginära fältdagböcker är i sig ett helt forskningsområde för, som nutida folklore betraktade.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg, det handlar nog mest om att saker jag tycker är spännande liksom bubblade över och att jag ville dela med mig av dem…

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

Fotspår av småfolk i Trolska skogen. Foto: Tora Wall

 

Tomtens gröt

Julaftonen har kommit och (nästan) gått. Återstår bara att sätta fram gröten till tomten…

Folktrons och sägnernas tomte hade inte särskilt mycket med julen att göra, förrutom att det var då tomten skulle ha lön för det gångna året (hade man ingen tomte på gården var julnatten också ett bra tillfälle att leja en på).

Det enda han begärde var en tallrik gröt med smörhåla i. Det finns ett flertal roliga sägner om hur det går för de människor som inte sköter sin del av detta avtal ordentligt.

En av de bästa (tycker jag) handlar om en tomte som hittar sin gröt men utan något smör i. Han blir förstås rasande och slår ihjäl bondens bästa mjölkko med ett knytnävsslag. Men när tomten lugnat sig lite sättet han sig ändå ner och äter upp gröten – och på botten av skålen hittar han det smälta smöret. Lyckligtvis kommer han ihåg att en av grannarna har en likadan ko, så han slänger den döde kon över axeln (tomten är stark som sju karlar) och bär över den till grannen. Där lämnar han den döda kon i båset och tar med sig den levande hem till sin egen gård.

Foto: Tora Wall

Foto: Tora Wall

 

 

Tomasdag och vintersolstånd

20161221_214627.jpgIdag är det vintersolstånd, nu blir nätterna allt kortare och dagarna allt längre tills dess att sommaren är här igen. Det är också Tomasdagen, eller Tomas fylletunna för den som vill, då julölet skulle vara klart för avsmakning. På många ställen sa man att julefrid gällde från denna dag, bråk och osämjor skulle man låta vila till efter jul.

Julgranarna och ljusen i vinternatten

I lördags morse reste jag hem från Åbo med morgonfärjan och passerade förbi domkyrkan på väg ner mot hamnen. Det var dimmigt och ljusen i julgranen framför kyrkan lyste så vackert genom dimman, mycket vackrare i verkligheten än vad fotot nedan förmår återge.

Julgranens historia är inte alldeles klarlagd – vilket ju ofta är fallet med traditioner – men i den form vi känner julgranen idag finns rötterna i 1500-talets Tyskland. Där föddes seden bland protestanter, som förespråkade en stilla jul med familjen i hemmet fram för de katolska traditionerna med processioner och skådespel ute bland folk.

Kanske är förebilden till julgranen hämtad från äldre traditioner, där granen troddes skydda mot onda makter och sattes upp utomhus som skydd under juletid, men det går inte att säkert uttala sig om ett sådant samband. I Sverige hackade man gran- och enris och strödde över golvet, och avskalade granstammar med toppen kvar sattes på var sin sida om ytterdörren för att skydda mot allt skrömt som sades vara ute och fara under de farliga julnätterna.

Jag har funderat på om man idag kanske kan se ytterligare en symbolik i julgranen: att den fungerar som en länk mellan hemmet och den natur som många storstadsmänniskor älskar (och kanske ibland romantiserar) men i vardagen sällan vistas i. Ljusen i granen (för vad är väl en julgran utan julgransljus) är en del av de många ljustraditioner som växt fram från slutet av 1800-talet och fram till idag. Ljuset, och handlingen i att lysa upp vintermörkret, är betydelsefulla. När jag ser träd och buskar dekorerade men skimrande ljusslingor, kan jag ibland tänka att där är symboliken på sätt och vis det omvända – den moderna tekniken används för att lysa upp mörkret utanför hemmets trygghet.

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Julgran framför Åbo domkyrka. Foto: Tora Wall

Lussegubbar och lussekatter

Lucianatten ansågs i bondesamhället vara den längsta natten på hela året – och fram till almanacksreformen år 1753 stämde det eftersom Luciadagen då sammanföll med vintersolståndet. Men föreställningen om den långa natten levde länge kvar i det folkliga tänkander, även efter det att almanackan förändrades. Lussenatten var inte bara lång, den var farlig också. Fylld med magi och övernaturliga väsen, som var mer närgångna än vanligt. Lusse-Pär (djävulen) och hans följe var ute och drog omkring och med sig hade de ibland ett kvinnligt väsen som kallades för Lusse eller Lucia. Denna berättelse/föreställning är förstås född ur namnlikheten mellan Lucia och Lucifer.

Men det var också en natt för bus och upptåg, åtminstonde i västra Sverige. Där klädde ungdomarna ut sig till lussegubbar, med pälsar över axlarna och svärtade ansikten, och gick runt i gårdarna och skrämdes.

Lussekatterna, som Lucia kommer med i den yngre luciatraditionen, har inget med vare sig helgonet eller Frejas katter att göra. Saffransbröd kom till Sverige med tyska bagare som började sälja dem i Stockholm. Den tyska benämningen försvenskades till djävulskatter, som blev lussekatter när de senare knöts till Lucia. Lussekatternas former har däremot ofta äldre förebilder men bakades av annan deg till fest och som dekorationer på bröd.

20161213_185907

Staffan stalledräng

Staffan stalledräng är från början Sankt Stefano, som enligt medeltida legender var Kung Herodes stalldräng. Stefano såg stjärnan över Betlehem först av alla och han sa då till konungen att stjärnan var ett tecken på att det fötts ett barn som skulle bli en mäktigare härskare än Herodes själv. Denne svarade att det var troligare att den stekta tuppen på bordet framför honom skulle stiga upp och gala. Och genast kom tuppen till liv och gol ”Kristus är född.” Herodes lät då stena Stefano till döds.

På annandagen, Sankt Stefanos helgondag, red man ikapp med hästarna så tidigt som möjligt på morgonen. Helst skulle man ut innan gryningen då stjärnorna, liksom i visan, på himmelen blänka. Målet för kappritten var en nordrinnande bäck eller kanske en källa vars vatten ansågs speciellt kraftfyllt. Det fanns dels ett praktiskt syfte med seden: hästarna fick komma ut och springa under den annars stillsamma julen, och dels en magisk: det kraftfyllda vattnet skulle göra hästarna starka och friska under det kommande året.

Efteråt red staffansryttarna runt i gårdarna och sjöng för att få mat eller brännvin att ordna ett staffansgille för ungdomarna med på kvällen.

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland

Snickars Emelie Eriksson kör med en av sina hästar på Tomteland. Foto: Tora Wall