Lucia som symbol

Det finns få gestalter i folkloren som är så omdebatterad och så laddad med symbolik som Lucia. Med tanke på hur omskriven och omtalad traditionen blir varje år, i både gammelmedia och sociala medier, tror jag (eller hoppas) att de flesta nu känner till att den Lucia-tradition vi firar idag är relativt ny och till stor del formades under det tidiga 1900-talet.

Lucia är ett fantastiskt virrvarr av föreställningar och traditioner, som har förändrats många gånger om. Det finns ett äldre traditionsspår med den farliga lussenatten, Lussepär, grisslakt och ungdomar som klädde ut sig till stökiga lussegubbar och lussegummor (mer om det den trettonde december). Och så finns det den modernare Lucia-traditionen, med en ljusbärande flicka och hennes följe, vars äldsta belägg är från 1764. Detta år väcktes en ung teologistuderande, som gästade ett gods i Västergötland, på morgonen av en flicka i lång, vit särk, änglavingar på ryggen och med ljus i silverstakar. 80 år senare tecknade konstnären Fritz von Dardel av en flicka med ljus i håret, som kom med kaffe på sängen till honom på en herrgård utanför Trollhättan. Lucia var, med andra ord, från början en tradition som växte fram hos överklassen i Västergötland och som sedan spreds till resten av Sverige under 1800-talet.

Luciagestalten hade från början inte särskilt mycket med det italienska helgonet Lucia att göra (annat än att seden knöts till Luciadagen). Jan-Öjvind Swahn argumenterar övertygande att traditionen är inspirerad av den tyska Kinken Jes, där en vitklädd flicka med ljusgloria spelade Jesusbarnet och delade ut godsaker till barnen den 6 december (denna tradition växte i sin tur fram ur den äldre, katolska traditionen med Sankt Nikolaus). Men med tiden har legenden om helgonet Lucia kommit att närma sig vår Lucia allt mer. Ny symbolik har lästs in i hennes attribut: ljuskronan blir en symbol för helgonglorian, det röda bandet en symbol för det blod Lucia spillde i legenderna och Lucia själv en religiös symbol för ljus och godhet.

I slutet på 1800-talet togs Lucia-traditionen upp på Skansen. Artur Hazelius, Skansen och Nordiska museets grundare, ville i tidens nationalromantiska anda visa upp och rädda traditioner som var på väg att försvinna till eftervärlden. Problemet var bara – och är fortfarande – att traditioner inte kan räddas (och inte förstöras heller för den delen) eftersom de är levande och ständigt stadda i förändring. Om en tradition inte längre fyller någon funktion i ett samhälle, så kommer den att byta form eller ebba ut och försvinna – för att istället ersättas av andra, för tiden mer relevanta, traditioner. Så, även om intentionerna var goda, omformades och romantiserades traditionerna ofrånkomligen när de blev en del av Skansen.

Ännu en av de saker Lucia har kommit att symbolisera är just den romantiska föreställningen om ett enkelt och okomplicerat ”förr i tiden”, en länk till vårt förflutna och ett sätt att känna trygghet i en osäker och föränderlig värld. Det är en fullt förståelig längtan och liknande tankar finns nog i de flesta kulturer. Men när längtan efter ett  romantiskt förr, som aldrig har funnits, används som vapen i samhällsdebatten blir det farligt.

Lyckligtvis har Lucia fått ytterligare en symbolisk innebörd de sista dagarna: en symbol för förändring, för jämlikhet och för solidaritet.

#jagärlucia

 

 

Annonser

Den farliga lussenatten

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten