Den farliga lussenatten

I morse tittade jag på när världens gulligaste och busigaste tomtenisse sjöng Lucia-sånger tillsammans med små lucior, pepparkaksgubbar och stjärngossar i vintermörkret. Och jag tänkte på hur lustigt det kan vara med traditioner, hur saker förändras över tid och det oftast inte alls är som man tror.

Vår Lucia har egentligen ingenting, bortsett från namnet, gemensamt med helgonet från Syrakusa, som dog martyrdöden för sina vackra ögons skull.

Efter reformationen fanns helgonnamnet Lucia kvar i almanackan men i det folkliga berättandet associerades det med Lucifer. Lucia blev till ett skräckinjagande väsen som härjade tillsammans med Lussepär (djävulen) under årets längsta natt. Det trodde man nämligen att natten mellan den 12:e och den 13: december var – i den gamla julianska kalendern fanns ett fel som gjorde att den tänkta tidpunkten för vintersolståndet försköts bakåt och detta levde kvar i tankevärlden även efter det att felet rättats till.

På lussenatten skulle man akta sig för att vara ute efter mörkrets inbrott, övernaturliga väsen var extra kraftfulla då och de straffade de människor som inte hade vett att hålla sig lugna under denna natt. I en del trakter berättade man om den fasansfulla lussefärden, ett följe av övernaturliga väsen som for fram över himlen anförda av Lucia. Synd var det om den olyckliga människa som kom i vägen för dem!

Lucia-tågets Lucia är troligen inspirerad av den tyska Kinken Jes (Jesusbarnet), som var en av de figurer som fick ersätta Sankt Nikolaus som presentutdelare efter reformationen i Tyskland då man ville utplåna minnet av de katolska helgonen. Rollen av Kinken Jes spelades ofta av en ung flicka med lång, vit särk och gloria. Hos oss växte ur detta en Lucia-traditon fram i västra Sverige. År 1764 väcks en ung teologistudent av en flicka som kommer in med frukost och levande ljus, då han gästar ett gods i Västergötland. Det är första uppgiften som finns om den ”moderna” Luciafiguren. Nästan hundra år senare är det en etablerad tradition i västra Sverige, med en Lucia-gestalt som vi börjar känna igen. Med studenter sprids den ut över landet och via Skansen och en tävling i Stockholms dagblad 1927 formas traditonen allt mer. Så småningom blev det också en barntradition och nya, fantasifulla figurer har anslutit sig till Lucian – stjärngossar, tomtenissar, pepparkaksgubbar- och gummor, katter, granar och säker ännu fler figurer som jag inte har hört talas om ännu.

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

Ett ljus i den långa, mörka lussenatten

 

Annonser